För att hålla sig uppdaterade i sitt yrke uppger sig svenska coacher i större utsträckning än det europeiska snittet använda sig av samtliga omfrågade metoder för kompetensutveckling utom formella universitetsstudier. Det visar den nyligen publicerade studien Nuläget i svensk coaching. Universitetsutbildning är för övrigt en liten andel i alla länder, det finns få universitetskurser i coachning och den mesta utbildningen såväl som fortbildningen sker på andra sätt.
Vad gör då coacher för att hålla sig uppdaterade? (siffran inom parentes motsvarar europeiskt värde)
- Läser coachlitteratur 77 % (68)
- Deltar i coachwebinarier 63 % (43)
- Går kortare kurser i coaching 63 % (42)
- Går på coachkonferenser 54 % (50)
- Läser coachforskning 52 % (49)
- Går på nätverksevent för branschen 47 % (45)
- Deltar i grupp för kollegialt lärande 47 % (41)
- Går kompletterande formella utbildningar 40 % (41)
- Går ett coachprogram på universitet eller motsvarande 6% (8%)
Intressant nog tycker svenska coacher (även om de själva ägnar sig åt fler aktiviteter än sina europeiska kollegor) också att mindre tid per år bör räcka för att täcka sitt behov av fortbildning. De flesta svenska coacher tycker att man bör lägga 6-15 timmar/år på kontinuerligt lärande, 34 % (18 i övriga Europa).
Den största svarsandelen bland europeiska coacher (37%) ansåg istället att en coach bör lägga 16-30 timmar/år på kompetensutveckling (jämfört med 31 % svenska coacher). Nästan var sjätte europeisk coach tycker att man som coach bör lägga mer än 60 timmar årligen på egen kompetensutveckling. Bland svenska coacher är det bara var fjortonde coach som tycker att det är lagom.
Hur går den här diskrepansen ihop? Är svenska coacher så mycket effektivare i sina självstudier och sin självreflektion eller lägger de i själv verket mer tid på egen kompetensutveckling än de tänker att branschen i snitt bör göra? Intressant att fundera över och säkert något som kommer att diskuteras i de så vanliga coachnätverksmötena.
Lena Gustafsson, Jonathan Passmore & Hazel Brown